Space desert

2 december, 20202 december, 2020 ~ icafischerstrom ~ Lämna en kommentar

There is a place where we’re the only ones.
A vacuum, where ambition only, grow
This plain is empty save for our sons
at least as far as we may ever know.

We dig our roots and prosper, even here
With space suit arms we slither our way in
from outer circuit, guarding our sphere
as outer space becomes our inner skin.

We’ve reached this far by toiling endlessly
with questions asked by those who came before
So maybe in the future we’ll know more

A desert is a place where nothing grows
where rainfalls happen rarely, if at all.
So maybe that’s what space should, too, be called.

Textredigering

14 oktober, 2016 ~ icafischerstrom ~ Lämna en kommentar

I road irritation skrev jag ett twitterinlägg:

När du arbetat med ett stycke, á la tre meningar, i tre dagar.

— Ica Müllerbäck (@vlogistica) October 14, 2016

Det kan tyckas orimligt: i hur många konfigurationer kan tre meningar egentligen sättas? Men det var något i stycket som inte kändes rätt. Det förmedlade inte känslan jag ville åt. Så jag fortsatte kasta runt dem, ändra dem aningens aningens.Stycket ifråga såg ut såhär:

”Hon gäspade vid frukostbordet. Sömnen hade varit orolig, och stora finnar hade blommat ut på kinderna. Det pirrade under skinnet så att hon inte kunde sitta still, hon malde varje tugga om och om innan hon kunde svälja, alltmedan ljuden från gatan trängde igenom porten.”

Jag valde att gå rakt på sak eftersom informationen egentligen inte är så viktig. Detta äger rum precis innan en scen som jag byggt upp mot under tre kapitel, och därför tänker jag att läsaren vill komma framåt snabbt. Men som sagt, något kändes fel. Meningarna är ungefär lika långa, vilket gör språket tråkigt, och det direkta gör att vi inte känner med Märta (min huvudperson). Efter tre dagar var jag tvungen att inse: det här går inte, jag måste skriva om drastiskt. Så med de här sakerna i åtanke, att jag vill komma närmare Märta, och ha ett mer böljande språk, skrev jag såhär:

””Snälla sluta.”

Märta såg upp från sin frukostsmörgås. Klemens röst var hög, irriterad.

”Du låter som ett ånglok”, klagade han.

Hennes fot trummade mot stolsbenet och hon insåg att han hade rätt. Hon drog upp benet i stolen och sträckte sig efter tekannan. Hon hade redan druckit tre koppar, men maten växte i munnen på henne, gick inte att svälja.”

Kanske inte perfekt, men mycket bättre. Min slutsats: ibland behöver rakhet offras för känsla.